tisdag 9 december 2008

Är det inte konstigt....

hur mycket man klarar av om man bara vill? Tänkte på det nu när jag är utan sambo några dagar. Plötsligt är man tvungen att göra de saker som man fått för sig att man inte klarar av, eller vill? Som t ex hugga flisor av ett vedträ med yxan, fast jag är superrädd att jag ska hugga mig i benet? Och har fått för mig att jag inte kan? Nu kan jag. Hehe. Fast jag är grymt försiktig...
Att jag kunde skruva upp gardinstången för hand, utan borrmaskin? Det var väl bara att ta fram "bicepsen" som ligger gömda nånstans i armdallret och ta i. Kan säga att "bicepsen" nu ligger på laddning, dom tog slut efter att ha skruvat i en skruv på varje sida. Haha. Men gardinen hänger där fortfarande. Så nog är det lite pulver kvar!
Jag funderade lite igår över det där med inställningen. Klarar man det ena, måste man ju klara det andra? Jag är med i ett projekt på jobbet, som när det skulle börja så såg jag fram emot det. Men det blev inte som vi tänkt, och inspirationen dalade. Jag hittade inga idéer. Kunde inte. Blev helt tom. Vilken skit! Jag ville inte vara med längre. Försökte hoppa av. Men det gick inte och långt inne fanns ju nån slags stolthet. Ha! Jag kan väl inte ge upp så lätt? Så jag bestämde mig imorse att jag skulle ge gärnet.
Och hoppsan.
Det gick så bra.
Det är klart det är inställningen!

Som sagt "allting går, det är bara olika jävligt"

Eller hur? Hur brukar ni göra när det tar emot? Hur tänker ni?

3 kommentarer:

Eva Loppan sa...

Men va kul! Förstod att det skulle lossna på jobbet för du är ju så duktig! Alla har vi en kämpe inom oss, det behövs bara olika mycket jävlaranamma för att plocka fram den!

Kramisar Eva

Anonym sa...

En bra kvinna reder sig själv heter det ju! ;o)

Är det något som tar emot kommer oftast det där "jävlar-anamma" fram inom mig. Skam den som ger sig! Och när man har väl har genomfört det är man stolt över sig själv och den känslan gillar jag!
Kram

Anonym sa...

Eva Loppan
Tack vännen...:)Jo vi har nog en kämpe i oss, även jag. Jag brukar inte ge mig även om jag tvekar först. Kram

Cissi
Så sant som det är sagt :)Ja det är verkligen skönt med den där känslan av att man klarat nåt man inte trodde. Man växer! Kram